STA sta4 l. STAD sta4d, adj.
Etymologi
[sv. dial. sta; motsv. fvn. staðr, äv. om person: (stående) villrådig l. tyst (nor. dial. stad), ävensom lat. status, fastställd, bestämd, gr. στατός, stående, ställd, sanskr. sthita-, stående; participbildning till roten i STÅ, v. — Jfr STAD, sbst.3, 5, STADA, sbst.1,2, STATISK, adj.2, STATO-, STÄDJA, placera, städsla o. d.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om häst (vid körning): som inte rör sig ur stället l. tar i o. drar (trots påkörning l. rapp) l. som har benägenhet att uppträda på sådant sätt; särsk. i uttr. stå sta, stå stilla o. inte fås att röra sig ur stället l. ta i o. dra. Den här hästen har varit sta länge. Där stod hästen sta' och skull int röra lasset ur fläcken. Men jag fick mig en järnlina. Och jag piska'an så han stod som en blodstrimma. Lidman TjänHör 179 (1977).
SAOB
