STATO- sta1tω- l. stat1ω- l. sta1to- osv.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. stato-; av gr. στατο-, ssgsform till στατός, stående, placerad (se STA(D), adj.)]
ss. förled i ssgr betecknande ngt som anger hur ngn l. ngt står (i höjdled l. i vinkel mot jordytans plan o. d.) l. betecknande ngt som gör att ngt består.
Ssgr [med motsvarigheter i t., eng. o. fr.]: STATO-BLAST ~blas4t, r.; best. -en; pl. -er. [senare leden är gr. βλαστός, grodd] (i fackspr.) hos mossdjur som lever i sötvatten: groddknopp som efter sommarens slut bildas i moderorganismen o. efter dess död utvecklar ett nytt djur. Thorell Zool. 2: 324 (1865). —
-CYST. zool. hos kräftdjur, insekter, maskar m. fl. ryggradslösa djur: jämviktsorgan bestående av en blåsformig bildning; jfr cysta 2. 2NF 23: 434 (1915). —
-LIT ~li4t, r.; best. -en; pl. -er. [senare leden av gr. λίϑος, sten (jfr LITO-)] (i fackspr.) (sinnes)organ för balanssinne som består av en liten ansamling av mineralhaltig massa inuti det statiska organet (t. ex. örat) o. som med sina rörelser påverkar (sinnes)cellerna, otolit; jfr hörsel-sten. 2NF 19: 759 (1913). Lindskog o. Zetterberg (1975).
Ssgr (i fackspr.): statolit-organ. (sinnes)organ bestående av statolit. 2NF 25: 631 (1916).
-stärkelse. i ä. teori beteckning på stärkelse(korn) som i vissa delar av växterna antogs fungera ss. statolitorgan; jfr -teori. 2SvUppslB 25: 1224 (1953).
-teori. i sg. best., om en förr omfattad teori angående statolitstärkelse. 2SvUppslB 25: 1224 (1953). —
-METER.
1) (förr) apparat för mätning av graden av glosögon (se glos-öga slutet). Wernstedt (1943).
Ssgr: statoskop-kamera. (förr) kamera för registrering av statoskopets höjdvärden. Globen 1943, s. 27.
