publicerad: 1986
STACKATO staka4tω, l. -to, äv. -at4- (stacc´ato Weste; -áto Dalin), adv., adj. oböjl. o. sbst. n. (Weste (1807) osv.) ((†) r. l. m. Mecklin BegTonk. 28 (1802)); ss. sbst. best. -t, pl. -n.
Ordformer
(stacatto 1833. stackato (-cc-) 1795 osv. stackatto- i ssg 1917 (: stackattosatser, pl.))
Etymologi
[liksom t., eng. o. fr. staccato av it. staccato, p. pf. av staccare, förkortad form av distaccare, avskilja (se DETACHERA). — Jfr STACKATERA, STACKATISSIMO]
I. adv.
1) mus. i fråga om föredragande av musik l. sång: med uppehåll mellan på varandra följande toner o. förkortat notvärde för varje ton; motsatt: legato; jfr SPICCATO. Staccato .. Betyder at hvar ton, i hastigare eller långsammare exekution, skal tydligt med stråken eller tungan .. skiljas från de närstående. Envallsson (1802). Han sjöng stackato, men han hade den rätta farten över sig under mässandet. Östergren (1945).
2) bildl.: i korta perioder skilda av pauser; stötvis, ryckvis; hackigt; särsk. i fråga om sätt att tala. De flesta svenske lärare ha .. stora svårigheter att öfvervinna i fråga om framställningssättet. Det faller sig svårt för dem att göra en sammanhängande, episk skildring; de yttra sig hälst staccato, i aforismer. Verd. 1884, s. 222. Jag var — i Malmö — i förrgår — började han slutligen, staccato. Wallengren Mann. 276 (1895). Den ”explosionsartade utvecklingen” hos den arktiska vegetationen försiggår rätt så staccato — raskt i de varma, soliga timmarna — men står fullkomligt stilla under de många och långa kalla, blåsiga ruskdagarna. Wulff GrönlDagb. 290 (1917). (Kerenskij) lyfte sina ögon mot logerna och med sina stackato framkastade meningar piskade han upp sig till full lidelse. Claëson Lockhart PolAgent 189 (1933).
II. adj., motsv. I 2; ss. attribut till ett ord i pl.: korta o. upprepade. Stormen .. accompagnerades af hvisslande löpningar genom blocken och gälla stacatto slag af ändarna på masterna. Gosselman SNAmer. 1: 136 (1833). Mellan ränderna (i tallrikens dekor) lade Hald in stackato penselstreck. Form 1947, s. 176.
III. sbst.
1) mus. motsv. I 1, om (tecken angivande) sättet att föredra musik l. sång med uppehåll mellan på varandra följande toner o. förkortat notvärde för varje ton; äv. om följd av toner som föredras l. är avsedd att föredras på detta sätt. (Fr.) Le détaché (musik.) (Sv.) staccato, kårta el. stötta toner. Holmberg 1: 611 (1795). I en följd af noter med strekar deröfver, som beteckna en större Staccato, får hvar not serskildt stråk. Mecklin BegTonk. 28 (1802). Obestämda tonvärden betecknas .. Genom afkortningstecken .. (bl. a.) Bundet staccato. Möller LbMus. 11 (1880). Detta staccato bör, likasom allt staccato i orgelspelning, ske med fullt nedtryckt tangent. Nilson Pedalspeln. 16 (1884). Koloraturen var hastig och jämn, driller och stackaton oklanderliga. Ackté Minn. 1: 233 (1925).
2) (motsv. I 1 o. II), om ngt som liknar l. för(t) tanken till ett stackato (i bet. 1); särsk. dels i fråga om frambringande av ljud, dels i fråga om (skådespelares) sätt att tala l. om rytm i dikt, dels i fråga om utförande av rörelser. Kattor jama .. på oändligt många sätt: de höras än högeligen långdragna och uthålliga i tonen, än skria de i det hvassaste staccato. Almqvist GMim. 1: 183 (1841). (Vargen) hade ett läte i korta afbrutna staccaton. Wetterhoff Skog 1: 60 (1883). Skådespelaren hörs endast genom långsamt och distinkt uttalande af hvarje bokstaf .. nyansering eller iakttagande af höjning och sänkning .. pausering, legato och staccato. Strindberg Mem. 35 (1908). Till hela sin diktion erinrar .. (E. G. Geijers dikt ”Hälsning till ärkebiskop Johan Olof Wallin”) om ”Nattvandraren” .. ehuru den naturligtvis icke äger dess passionerade staccato. Marcus GeijerL 282 (1909). Stundom ser man .. lärkor höja sig i luften med i staccato rörda vingar. Sjöstedt Storv. 190 (1911). Från ringa avstånd hördes det vansinniga stackatot från en nitningsmaskin. Bengtsson Linklater JuanAmer. 185 (1931).
Ssgr: (III 1) STACKATO-ARTAD, p. adj. (i fackspr.) som erinrar om ett stackato. Laurin Skämtb. 480 (1908; om sätt att uttrycka sig). —
(III 1) -FORM.
2) i bildl. anv. (motsv. stackato III 2): om stackatoform (i bet. 1) erinrande form för muntlig l. skriftlig framställning. HågkLivsintr. 23: 120 (1942). —
(III 1) -NOT. mus. not försedd med markering för stackato; stundom äv. övergående i bet.: stackatoton (jfr not, sbst.3 1 c). I allegrettot, der stråk- och träblåsinstrumenter replikera hvarandra i korta staccatonoter. Norman MusUpps. 30 (1880). —
-STIL.
2) till III 2, om en av stackaton kännetecknad stil i litterär framställning; stundom äv. om ryckig l. knyckig handstil. KJohanson o. EKleman (1917) hos Bremer Brev 3: 520 (om handstil). Jörgen och Bang, bägge staccatostilens stormän. Laurin Männ. 46 (1919). —
(III 1) -SÅNG. mus. sång i stackato; äv. om sångstycke framfört l. avsett att framföras i stackato. I några få fall synes staccato-sång vara en naturlig begåfning. Setterblad Mackenzie 121 (1887). Snart kunde jag (dvs. förf.) urskilja geishornas pipiga stämmor sjunga en staccatosång. Munsterhjelm FärdÖst. 122 (1922). —
-TON.
1) mus. till III 1: ton framförd l. avsedd att framföras i stackato; i sht i pl.; äv. i utvidgad anv., om en om sådan ton erinrande beståndsdel i fågels sång (jfr stackato III 2). Utdragna staccatotoner. Hedlund Fiolsp. 42 (1899). (En viss fågels läte började) med tre raska stackato-toner, den andra mest accentuerad. Sjöstedt Västafr. 305 (1904).
Spoiler title
Spoiler content