STACKRA stak3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
(ngt vard.) motsv. STACKARE, sbst.2 2 (f β): kalla (person l. djur) stackare; ömka l. beklaga (person l. djur); i p. pr. äv. i adjektivisk anv., särsk.: medlidsam; jfr STACKA, v.3 Sina hästar må man ej ynka och stackra hwarken då man talar om dem eller eljest, ty der af trifwas de intet. Törner Vidsk. 106 (1743). Tant .. stackars Charlott! Generalen. Stackra inte henne, ma Tant — går ingen nöd på henne. Lindegren 1: 11 (1805). Det var rätt av Strindberg att förhålla sig misstänksam mot dem som försökte ”stackra” honom. Ahlgren Veckopr. 171 (1940). Han kände en vag, stackrande sympati för henne och samtidigt sympati för sig själv, som kunde känna så vänligt. Gustaf-Janson ÖvOnd. 14 (1957).
SAOB
