STALL stå4l l. stol4 l. med mer l. mindre genuint engelskt uttal, äv. (i icke fackmässigt spr.) stal4, sbst.4, r.; best. -en.
Etymologi
[liksom d. stall av eng. stall, avledn. av stall (se STALLA, v.3)]
flygv. om det tillstånd ett flygplan befinner sig i då vingarnas bärförmåga blir otillräcklig på grund av för hög anfallsvinkel l. för låg fart, vilket medför att planet blir ostadigt, skakar l. sjunker igenom, överstegring; äv. i fråga om störning i luftflödet kring propeller-, rotor- l. turbin- l. kompressorblad, varvid propellern osv. förlorar sin effekt. 2SvUppslB (1953). Alla flygplan har en stallvarnare .. som träder i kraft strax innan stallen. SvD 16/1 1977, s. 4.
Ssgr, se stalla, v.3 ssgr.
