STALLARE stal3are2, sbst.1, om person m., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Etymologi
[fsv. stallare; jfr fd. stallir (d. staller), fvn. stallari, mlt. staller, t. staller, feng. stallere, steallere (eng. staller), efterbildning av lat. stabularius, till stabulum, stall (se VESTIBUL); avledn. av STALL, sbst.2 (o. STALLA, v.1)]
1) (i fråga om förh. under medeltiden) hos konung l. storman o. d. anställd person som urspr. hade uppsyn över stallet o. hästarna; särsk. om sådan (hög) person inom hirden som utöver ovan nämnda funktion äv. anordnade konungens resor, föredrog hirdens angelägenheter inför konungen, var befälhavare för krigsmakten till lands m. m. (o. som på 1200-talet ersattes av marsken (se MARSK, sbst.1 1 o. 3)); äv. ss. tillnamn. Spegel 478 (1712). Marsk var .. et icke obekant namn förut (dvs. före Magnus Ladulås' tid), som man til slut börjat gifva åt de höga Embetsmän, hvilke i fordna tider kallades Stallare, som då hade vården om Konungens Hof, och tillika anförde des Lifvakt. Schönberg Bref 1: 129 (1777). Marsken eller stallaren, som (under vikingatiden) .. var befälhafvare för krigsmakten till lands. KrigVAT 1845, s. 576. Inom hirden hade stallaren en framstående roll, han var hirdens närmaste hufvudman. SvH 2: 114 (1904). Björn stallare — Olav Haraldssons närmaste troman — träder helt åt sidan (i Olavssagans framställning). HT 1942, s. 243. Sålunda har marsken sin äldre motsvarighet i stallaren, chefen för konungens stall. (Carlsson) o. Rosén SvH 1: 171 (1962).
2) (om fornromerska förh.) om väpnare l. vapendragare o. d. hos härförare l. storman o. d. Nicander VirgÆn. 63 (1751; lat. orig.: Armiger).
3) (i vissa trakter) person som utför stallarbete; särsk. om person som har till yrke att sköta hästarna i stall, hästskötare; förr äv. ss. tillnamn. Saluge Niels stallares hust(r)v. 2SthmTb. 1: 254 (1547). 75 år fyller 7 febr. stallaren Rickard Blomgren, Håkantorps säteri, Håkantorp. GbgP 1951, nr 36, s. 9. YrkesförtArbFörmedl. 8 (1952).
