SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1986  
STARRBLIND star3~blin2d, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(staar- 16141640. star- 15381847. starr- 1640 osv.)
Etymologi
[fsv. starblinder; liksom ä. d., dan. o. nor. starblind av mlt. star(e)blint, motsv. mnl. staerblint (nl. staarblind), ffris. starublind, fht. staraplint (t. starblind), feng. stær(e)blind; ssg med BLIND; förra leden är det adj. som föreligger i mnl. stær, nl. staar, styv, stirrande o. d. (se STARR, adj.); delvis har förleden anslutits till STARR, sbst.2 (jfr särsk. ä. d. stærblind); anledning till benämningen är den blindes stirrande o. orörliga blick]
om person l. djur l. öga: (stelt stirrande o.) blind på grund av starr (se STARR, sbst.2); numera vanl.: fullständigt blind (äv. i fråga om bländning av starkt ljus: fullständigt förblindad); äv. substantiverat; förr äv.: svagsynt, skumögd. (Lat.) Lusciosus (sv.) starblinder. VarRerV 9 (1538). (Lat.) Lusciolus .. (sv.) Staarblindh. Linc. (1640; under lusciolus). Siward han är en Starblind Swend, / han ser icke sine Glafwen till ände. Visb. 3: 468 (c. 1700). Af et tämeligit antal starrblinda, som genom operation återvunnit synen i Stockholms Lazaret, hafver (osv.). VetAH 1757, s. 100. Florman Hushållsdj. 179 (1834; om häst). Eli var nittioåtta år gammal, och hans ögon voro starrblinda, så att han icke kunde se. 1Sam. 4: 15 (Bib. 1917; Bib. 1541: mörck). Han hade sett mot solen och stirrade nu starrblint mot de kommande. Östergren (1945). — särsk. mer l. mindre bildl.; äv. om ngt sakligt. Thenna kortwillighe Comedia (dvs. att furstinnan erkände den falske Dmitrij) giorde många skarpsinnighe ögon staarblinde. Petreius Beskr. 2: 237 (1614). Mången på ehr sol (dvs. skönhet) sig starblind synar. Kolmodin QvSp. 1: 21 (c. 1710, 1732). Att se en hel nations kemiker af afund så starrblinda att de ej erkänna sina egna åsigter när de se dem framstälda af en misshaglig! Strindberg Brev 10: 70 (1894). I krig äro .. alla lantärnor släckta, viktiga fyrtorn och fyrskepp avslocknade och starrblinda. Martinson Kap 62 (1933). Stirra sig starrblind på ngt (dvs.) låsa sig fast vid en viss synpunkt. IllSvOrdb. (1955).
Avledn.: STARRBLINDHET, r. l. f. [jfr d. starblindhed, nor. stærblindhet, t. starblindheit] om egenskapen att vara starrblind; äv. bildl. Lind (1738). En underlig starrblindhet hos en man som i andra saker har visat ett lysande förstånd! Söderberg Ödest. 14 (1922).
Spoiler title