STEATOPYGI -pygi4, r. l. m. l. f.; best. -n l. -en.
Etymologi
[jfr t. steatopygie, eng. steatopygia, steatopygy, fr. stéatopygie; förleden är gr. στέαρ (gen. στεατός), fast fett, talg (se STEARIN); senare leden till gr. πῦγή, bakdel, säte. — Jfr STEATOPYG]
(i fackspr.) abnormt stegrad fettbildning i sätesregionen (i sht förekommande hos bushmän o. hottentotter, företrädesvis hos kvinnor). NF 19: 1001 (1896). Lindskog o. Zetterberg (1975).
Avledn.: STEATOPYGISK01040 l. 10040, adj. [jfr eng. steatopygic] (i fackspr.) som tillhör l. kännetecknas av l. avser steatopygi(n). En fet, oändligt värdig kvinna med steatopygisk läggning. Engström KaapAfr. 248 (1937).
