STELLION, r. l. m.; pl. -er (Rebau NatH 1: 519(1879)); l. STELLIO, r. l. m.; best. -n (3Mos. 11: 30 (Bib. 1541; möjl. till sg. stellion)).
Ordformer
(stellio 1611. stellion 1541—1879)
Etymologi
[liksom eng. o. fr. stellio, stellion av lat. stellio (gen. -ōnis), ödla med glänsande stjärnlika prickar på ryggen, geckoödla; avledn. av stella (se STELLAR)]
(†)
1) om geckoödla med stjärnlika prickar på ryggen. Igelkotten, Molken, ödhlan, Stellion, Mulwadhen, the ära idher oreen ibland alt thet som kryper. 3Mos. 11: 30(Bib. 1541; Luther: der Blindschleich, Vulg.: stellio, gr.: ἀσκαλαβώτης). Stellio är .. spräklott öfuer kråppen lijka som medh stiernor besprängdt. Forsius Phys. 270(1611).
2) [ödlorna har allmän likhet med geckoödlan] om ödla tillhörande en i ä. systematik uppställd grupp (innehållande bl. a. Agama stellio Lin., taggstjärtsagam, hardun) bestående av agamer som (mestadels) vistas på marken o. (liksom geckoödlan) har en kort tjock kropp delvis täckt av fjäll, ”jordagam”, ”taggödla”. Jordagamerne, Humivagae, äfven kallade Stellioner eller taggödlor, lefva på öppen mark, isynnerhet i steniga och sandrika trakter. Rebau NatH 1: 519(1879).
