STILISTIKER stilis4tiker, äv. 0302, m.//ig.; best. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr dan. o. nor. samt t. stilistiker; avledn. av STILISTIK (efter mönster av sådana ordpar som GRAMMATIK: GRAMMATIKER, SEMANTIK: SEMANTIKER)]
motsv. STILISTIK 2: person som studerar l. ägnar sig åt l. är fackkunnig i l. forskar i stilistik, särsk. liktydigt med: stilistisk vetenskapsman l. forskare, stilforskare. Vad stilistikern har att försöka tolka, är den konstnärliga individualiteten. Svanberg HeidenstFröd. VI (1934). (Helge Gullberg står i sin tolkning av begreppet stil) i en medveten motsättning mot många andra stilistiker, som med ”stil” åsyftar vad han själv kallar ”stilen i inskränkt mening, som sysslar med mera avgränsade stildrag.” ANF 60: 129 (1946).
