SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1989  
STILLA stil3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. (i ssgn VIND-STILLA, numera föga br.) -or (Palmblad LbGeogr. 59 (1851), 2NF 13: 935 (1910))
Ordformer
(-a c. 1755 osv. -e, efter prep. 16071757. -o 1658 (efter prep.)1929 (efter prep.). -one, sg. best., efter prep. 17661771)
Etymologi
[liksom dan. o. nor. stille sannol. delvis av t. stille, avledn. av still, stilla (se STILLA, adj.o. adv.), delvis substantivering av STILLA, adj. o. adv.]
om förhållandet l. egenskapen att vara stilla (se STILLA, adj. o. adv.), stillhet.
1) († utom i slutet) motsv. STILLA, adj. o. adv. 1; utom i slutet o. ss. senare led i ssgr anträffat bl. motsv. STILLA, adj. o. adv. 1 m, om förhållandet att ingen l. svag omsättning råder i affärslivet. Jungberg (1873). — jfr SJÖ-, STRÖM-STILLA. — särsk. (utom i ssgn VIND-STILLA numera bl. mera tillf.) motsv. STILLA, adj. o. adv. 1 a, om förhållandet att ingen l. blott svag vind blåser, vindstilla; äv. bildl.; numera nästan bl. ss. senare led i ssgn VIND-STILLA. Än sij, the Ädle fem (dvs. förmyndarregeringen 1632—1644), som här-til med stor snille, / Haf' ståt til Rools, och bracht wårt Skep i lugn, och stille. Stiernhielm Jub. 122 (1644, 1668). Björkman (1889). jfr HAVS-STILLA.
2) motsv. STILLA, adj. o. adv. 3: stillhet (se d. o. 3) l. frid; numera bl. ngn gg, arkaiserande, i uttr. i stillo (förr äv. i stillone), i stillhet. (Konung Kasimir IV har) vthi Sweriges Rijke insatt (den förjagade Karl Knutsson), och således vthaf then oroligheet ther han vthi stadder war, til stille, fridh och roo insatt. Chesnecopherus Skäl Ff 3 a (1607). Månen i stillo går och achtar eij Hundgläffs. Celsius Ordspr. 12: 206 (1714). Bid och troliga bed, och lid i stillone tåligt. Nicander GSann. 57 (1766). Lundström Sjöfr. 105 (1929: i stillo). — jfr NATT-STILLA.
Ssg (till 2; †): STILLA-KÄR. om havsdjur: som älskar stillhet. Broman Glys. 3: 707 (c. 1740).
Spoiler title
Spoiler content