STINTA stin3ta2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. stinta, möjl. delabialiserad form av stynta, dets., sannol. samhörigt med STYNTA, v., avkorta (jfr STINTA, v.)]
(i vissa trakter) fisk. på drivgarn l. fast garn l. sköte: grovt kort snöre l. rep som förenar en i överkanten av själva garnet löpande teln o. redskapets grövre överteln; äv. ögla bildad då en c. 2 mm grov lina fastgjord vid översta raden nätmaskor i drivgarnslänk vid var nionde maska går upp runt flarntelnen o. sedan ner igen till nätöglorna bredvid den uppgående parten; jfr SPINA, sbst.2, STILTA. Öglor (mellan nättelnen o. övertelnen) .. bildas .. efter var 9:de maska; en sådan ögla kallas med ett från Landsort (Södertörn) hämtat uttryck för stinta. Arwidsson Strömm. 44 (1913). SvFiskelex. (1955).
