STINTA stin3ta2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. stinta; jfr fd. stinte (d. stinte), nor. dial. stinte, m., fd., dan. o. nor. dial. alla bl. a.: siklöja, nor. dial. stinta, f., berggylta; nära besläktat med STINT (o. möjl. eg. samma ord som STINTA, sbst.1)]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fisken Coregonus albula Lin., siklöja. Lik Sickling är et slag som kallas Stinta, och uti Wermelen särdeles wid Wermeskog ymnigt finnes med not och nät. Hofsten Wermel. 1: 64 (c. 1716). (Sv.) Stinta .. (lat.) Salmo eperlanus, albula. Möller (1807). Stinta, lokal benämning på siklöja (Värmland). SvFiskelex. (1955).
