publicerad: 1989
STINTA stin3ta2, sbst.1, f.; best. -an; pl. -or (NorrlS 14: 27 (1689) osv.), äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -er (Nordström Luleåkult. 68 (1925)).
Ordformer
(stenta c. 1750. stinta (-tt-) 1669 osv.)
Etymologi
[sv. dial. stinta; sannol. samhörigt med STINT o. STINTA, sbst.3, o. i avljudsförh. dels till STUNT (vartill sv. dial. stunta, flicka), dels till d. dial. stanting, halvvuxen person (äv. till sv. dial. stänta, flicka, såvitt detta innehåller ett stant- med i-omljud); möjl. till den urspr. pr.-stam, som föreligger i lat. tondere, skära av, gr. τένδω, gnager, till den rot som outvidgad föreligger i gr. τέμει, skär, τόμος, avsnitt]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) (halvvuxet) barn av kvinnligt kön, flicka; (ung ogift) kvinna, person av kvinnligt kön som står på gränsen mellan barn o. vuxen, flicka; äv. dels: fäbodjänta (äv. om kvinna som varit fäbodjänta), dels liktydigt med: käresta (se slutet). CupVen. A 5 b (1669). Kom, drängar, kom, pigor, kom, gåssar, kom, flickor, kom, stintor! Holmström Vitt. 210 (c. 1700). Stintorna voro väl i början så der — litet blyga, men låto mig snart höra hvad det vill säga att sjunga ut. Själen i vallsången är styrka. Dybeck Runa 1849, s. 44 (i handl. fr. 1847). Stintor som ännu ej lärt snytkonsten. Nordin Vägsk. 81 (1907). Gud nåde den utböling, som .. vågade bliga åt en stinta på dansbanor, logar och vägar! SvD(A) 1931, nr 44, s. 7. När ja va tjue år, sa folk, att ja va den grannaste stinta, som fanns i bygden. Göth RaskZenob. 163 (1931). (Jag) går .. över till rödstugans kvinna som visar sig vara en stinta från den gamla valltiden. Wassing Dödgr. 217 (1958). — jfr FÄBOD-, SMÅ-STINTA. — särsk. mer l. mindre liktydigt med: käresta. Han snoker i hwar Wrå, hwaräst han får en Stinta. Warnmark Epigr. K 3 a (1688). Må jagh intet har ett hufwud starckt som flinta, / Som lefwer fyrtj' Åhr båd' vtan tienst och Stinta. Runius (SVS) 2: 91 (1711).
2) [eg. specialanv. av 1] (†) tjänsteflicka, piga. (Lat.) Officiorum muliebrium nomina, .. (sv.) kona, däija, stinta, fänta. Aurivillius Gr. 29 (1684).
Spoiler title
Spoiler content