STOA stå4a, r. l. f.; best. -an; pl. (mera tillf.) -er.
(om förh. i det antika Grekl.).
1) pelargång, portik; i sht om den målade pelargång [gr. στοά ποικίλη] i Aten där filosofen Zenon († 430 f. Kr.) undervisade (o. grundlade den stoiska skolan). ConvLex. 4: 82 (1826). (Jag) begaf mig åter ut (från Omar-moskén i Jerusalem). Här spatserade jag litet omkring på den upphöjda marmorstenlaggda stoan. Wallin Bref 77 (1847). Sitt namn har stoicismen av Stoa, pelarhallen i Aten, där dess stiftare Zeno församlade sina lärjungar. Ahlberg FilH 2: 120 (1926). TurÅ 1956, s. 29.
2) om den av filosofen Zenon i Atens målade stoa (se 1) grundlagda stoiska filosofskolan (stoicismen); äv. allmännare, om filosofisk skola av stoicismens karaktär. Biberg 2: 376 (c. 1820). Uti alla sjunkande tidehvarf uppkommer en förnuftslära, en lära af försakelse, en Stoa, hvartill det återstående af vett och seder sig sluter. LFRääf hos Ahnfelt Rääf 191 (i handl. fr. 1840). Epikurismen (var) en mera säreget grekisk riktning, medan stoan från början framstod som en typisk hellenistisk förening av öster och väster med starka inslag från den semitiska värld, Zenon tillhörde. Almquist VärldH II. 1: 544 (1931).
SAOB
