STOD stω4d, sbst.2, r. l. f.; best. -en; pl. -er; förr äv. STO, sbst.3
Ordformer
(sto 1769. stod (-oo-, -dh) c. 1606 (: gårdzstoodh)—1917 (: gärdsgårdsstoder, pl.; om ä. förh.). -stöd 1614 (: gierdesgårdzstöden, sg. best.))
Etymologi
[fsv. -sto (i ssgrna eldsto, eldstad, gardhsto, ställe där gärdsgård stått, liksto, likstol), sv. dial. -sto (i ssgrna gärdselsto, gärdsgårdssto, märke efter uppriven gärdsgård), motsv. fvn. -stó (i ssgn eldstó, eldstad, nor. dial. eldsto, eldstad i det fria, sto, inhägnad plats för mjölkning), got. staua, dom (eg.: tingsplats); till den utvidgning av roten i STÅ, v., som äv. föreligger i gr. στοά, pelarhall (se STOA, sbst.), lit. stovà, plats, ställe; formen stod i nysv. torde bero på anslutning till dels -STOD (i BRANDSTOD), dels STOD, sbst.3; formen stöd beror sannol. på sammanblandning med STÖD,stötta. — Jfr -STOL, sbst.2]
(märke efter) ställe l. plats där ngt står l. stått; i ssgn GÅRDS-STODäv. om viss längd av ngt; numera bl. ngn gg i vissa trakter, bygdemålsfärgat, l. i skildring av ä. förh., i ssgrna GÄRDSGÅRDS-STOD,STACK-STOD.En gärdesgård, efter hwilken stoden än är synbar. NVedboDomb. 12/6 1753, Syn. I den stod, som haget utgjorde. Därs. 1786, Vårt. § 56.— jfr GÅRDS-,GÄRDSGÅRDS-STOD.
