publicerad: 1991
STOLTSERA stoltse4ra, förr äv. STOLTISERA, v. -ade ((†) pr. sg. -er L. Paulinus Gothus MonPac. 157 (1628)); äv. (föga br.) STOLTSERAS -e4ras, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -ING (numera föga br., Nordforss (1805), Östergren (1946; angivet ss. sällsynt)); -ARE (se avledn.)
Ordformer
(stol- (-å-) 1603—1660. stolt- (-å-) 1603 osv. -iser- (-z-) 1638—1868. -ser- (-z-) 1603 osv. -a (1603) osv. -as (1946; angivet ss. sällsynt))
Etymologi
[liksom dan. o. nor. stoltsere (i ä. d. äv. stoltisere) av t. stolzieren, avledn. av stolz, stolt (se STOLT)]
vara l. känna sig (fåfängt) stolt (se d. o. 4), uppträda (fåfängt) stolt (se d. o. 5); kråma sig; yvas; högmodas; ofta följt av bestämning inledd av prep. över l. med l. i (i sht förr äv. av, förr äv. på) o. betecknande (den l.) det p. g. a. (vilken l.) vilket man är l. känner sig stolt, bravera l. briljera o. d. (särsk. i fråga om att stolt uppträda i l. utrustad med praktfulla kläder o. d.); företrädesvis i 1.
1) om person. Han kom stoltserande på gatan, klädd enligt senaste modet. Stoltsera med l. i nya kläder. Stoltsera över l. med sin bildning. Pråla och stålzera .. icke, när tu bliffuer til noghot högt kall vpsätter eller ämbete. Balck Es. 233 (1603). Een Jungfrw sigh berömer och stoltzerar aff sitt gåla Håår och fergade Ansichte. Schroderus Albert. 4: 99 (1638). Murbeck CatArb. 1: 83 (c. 1750: ståltiserar på). Själf stoltserar Bela egenrättfärdigt öfver sin förträfflighet. PT 1904, nr 204 A, s. 3. Det fröjdar inte oss åskådare att se (aktören) Svennberg bitter och sur, han skall le och stoltsera. Skådebanan 1908, nr 2, s. 4. I det smala, blågrå rummet hon så stoltserande benämnde kabinettet. Spong Sjövinkel 12 (1949). Han hade polisonger som en mestis — i förbigående sagt stoltserade även jag med sådana. OoB 1963, s. 215. särsk. i utvidgad anv., ss. anföringsverb: stoltserande yttra. Men han, Bombi Bitt, vore inte så alldeles utan mojänger, stoltserade han. Nilsson Bombi 142 (1932). Golowanjuk ParaplBarn 241 (1938).
2) om djur; ngn gg äv. refl. Balck Es. 144 (1603; om unga oxar). Så ståtelig som .. (K. XI) war, när han i ridderlig härbonad satt på sin stoltiserande lifhäst, så oansenlig tycktes han wara .. på sina spejare-resor. Afzelius Sag. X. 2: 246 (1866). Två hönor, som gå och stoltsera på köksbacken. Fatab. 1955, s. 123 (1891). Den eldige och lekfulle kröningsfålen nafsade åt hermelinssvansarne, piruetterade och stoltserade sig. Adelsköld Dagsv. 2: 285 (1900). Arv 1956, s. 53 (i p. pr., om tupp).
3) om ngt sakligt; äv. i p. pr., i överförd anv. av 1; stundom att uppfatta ss. bildl. anv. av 1. Sundet, der en mängd skepp stoltserade. Törneros (SVS) 2: 212 (1827). Det stoltserande gåendet med hög framsträckning af foten. Verd. 1892, s. 68. Strax invid (vörtbröden på julbordet) stoltsera den läckra julskinkan och julgrisen. Förbundet 1914, nr 11—12, s. 7. Simrishamn (kunde på 1880-talet) stoltsera med icke mindre än tre studentskor. FrSkånStäd. 288 (1932).
Avledn.: STOLTSERARE, förr äv. STOLTISERARE, m. (-iser- 1749) [jfr d. stoltserer, t. stolzierer] (numera bl. tillf.) till 1: man som stoltserar. Lind 2: 874 (1749).
Spoiler title
Spoiler content