SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1991  
STORKEN, adj. -ket (LPetri 3Post. 145 a (1555)).
Ordformer
(storcken 1555 (: harmstorcket, n.). storckin c. 1635. störken 1650)
Etymologi
[fsv. storkin, stelnad, stel o. styv av häpnad, sv. dial. storken, stelnad, storknad av gråt, häpen, rädd, stursk; motsv. d. dial. (Jyll.) storken, trög, långsam, motsträvig, fvn. storkinn, i ssgn blóðstorkinn, styv o. stel av blod (nor. dial. storken, styv o. stel av ilska); sannol. till STORKNA (se Annerholm StudInkVerb. 57 (1956)). — Jfr STORK, adj., STORKIG]
(†)
1) stelnad; anträffat bl. bildl., i ssgn HARM-STORKEN; jfr STORKNA 1.
2) drabbad av sammansnörning i bröstet o. andnöd, storknad (se STORKNA 2). Bonden .. säger sigh bliffua så störken ij sitt bröst, at han int(et) hade gott af dett heliga Sacramentet. VDAkt. 1650, nr 23.
3) självdöd; jfr STORKNA 4. (Sv.) Storckin. (T.) Selbst gestorben. Schroderus Dict. 205 (c. 1635).
Spoiler title
Spoiler content