STORM stor4m, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
(ngt vard.) stormhatt (se d. o. 2). Svart på hvitt — frackar, hvita västar och ”stormar”. Kasper 1878, nr 38, s. 4. En väl gjord ”storm” är den angenämaste och mest praktiska hufvudbonad till både promenad och ridt. TIdr. 1883, s. 31. Alldeles tydligt ser jag hans styfva storm med stora svängda brätten. Lagerlöf Länk. 255 (1894). (Kuskar i Reval) med pärlstickade skärp och låga, på midten åtsnörda stormar. Engström Lif 74 (1907). En gammalmodig ”storm” med ofantliga brätten och alltid borstad åt orätt led betäckte huvudet. Lagergren Minn. 8: 207 (1929). Siwertz Ung 155 (1949).
Ssg: STORM-DJÄVEL. (starkt vard.) ss. skällsord, om person med stormhatt. Djäfla stormdjäfvel! hörde Hage efter sig .. Det var för cylindern han bar! Öberg Storstr. 7 (1910).
