STRITSA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) stritsa, hastigt fara iväg, studsa, kasta l. med slangbåge skjuta (sten), avledn. av stritta (se STRITTA, v.3). — Jfr STRITSA, sbst.]
(i Finl., vard.)
1) med avs. på spott: (medelst en speciell teknik) sända iväg med stor kraft i en (tunn) stråle (genom en smal öppning mellan tungan o. framtänderna). Bland andra pojkidrotter .. var äfven konsten att spotta eller ”stritsa” (såsom termen lydde) långt och säkert. Strömborg Runebg 1: 56 (1880).
2) kasta l. med slangbåge skjuta (småsten). En pojke stritsade småsten på en bandhund. Mattsson Resebr. 22 (1898).
