STROMATOPOR strå1matopω4r, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av nylat. stromatopora, av gr. στρωματο-, ssgsled till στρῶμα, (se STROMA), o. senlat. porus, stalaktit, av gr. πῶρος, stalaktit, möjl. besläktat med lat. porus, gr. πόρος, passage, hålrum (se POR)]
zool. individ l. art l. släkte av utdöd grupp av ryggradslösa djur som numera ofta räknas till hydrozoerna (o. vars arter bidragit vid bildningen av vissa kalkstenar från ordovicium till devon). Nathorst JordH 652 (1892). Stromatoporen, utdött blötdjur funnet bland andra koraller i sommar i gotländska Lummelundagrottorna, utställs nu på Hälsingborgs museum. DN 14/8 1969, s. 10.
