SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1991  
STRUBBLA strub3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. strubbla, snava, snubbla, gå osäkert, stappla; sannol. ombildning av SNUBBLA, möjl. under påverkan av STRULA, l. av (en mlt. motsvarighet till) mnl. strubbelen snava, snubbla (nl. strubbelen), iterativbildning till det v. som bl. a. föreligger i mlt. (sik) strūwen, sträva emot (se STRUVA)]
1) (numera bl. i vissa trakter) snubbla l. snava l. gå l. ta sig fram med snubblande o. osäkra steg; särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk o. överförd anv., om ngns steg l. gång: snubblande l. snavande. (Han) aflägsnade .. sig med strubblande steg. Hedberg Sthmslif 9 (1886). Vi hörde honom strubbla utför trapporna i mörkret. Hedberg Doyle 4Teck. 60 (1891). ”Gå inte fram, förrn jag ropar!” ivrade Adel och strubblade fort iväg. Spong Tavl. 503 (1946).
2) [i bildl. anv. av 1] (tillf.) i uttr. strubbla med versfötterna, i fråga om att begå fel l. misstag i metrik. Vid sina kaprioler har Sigurds bångstyriga pegas .. en eller annan gång strubblat med versfötterna. Sahlgren Glädjespr. 85 (1956).
Spoiler title
Spoiler content