SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1980  
SNUBBLA snub3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (i ssgn ROT-SNUBBLARE); jfr SNUBBEL.
Ordformer
(förr äv. snubl-)
Etymologi
[sv. dial. snubbla; jfr d. snuble, mlt. snubbelen; sannol. avledn. av (stammen i) SNUBBA, v. — Jfr SNUPPLA]
om person l. djur vid gång l. löpning: råka stöta emot ngt l. ngn med foten (fötterna) l. sno l. trassla in foten (fötterna) i ngt o. därigm (vara nära att) falla, snava; äv.: förflytta sig snubblande (i ovan angiven betydelse); äv. dels med saksubj. betecknande ben l. fot o. d., dels ss. vbalsbst. -ing i konkretare anv., om enskilt fall av snubblande. Snubbla på l. över l. mot (ngn gg äv. om) ngt l. ngn. Våra seglande Markattor gnuggade sömpnen utur nyss öpnade ögon, kröpo utur deras hängmattor, snublade på däcket. Tessin Skr. 14 (1757). I trappan utanför porten till hemmet, råkade Petrea trampa på sitt kängband, snubblade, föll omkull. Bremer Hem. 1: 168 (1839). En häst som snubblar på grund af svaghet lämpar sig ej till ridbruk. Wrangel HbHästv. 324 (1885). GbgP 1949, nr 129, s. 8 (: om). Den gamle lyfte på mössan och snubblade nerför trapporna, det fortaste han kunde. Wästberg Kung. 42 (1955). En snubbling räddade livet på gruvarbetaren Allan Ek, Gunnarsbyn, när ett ras på onsdagen inträffade i ett dagbrott i Malmberget. SvD(A) 1957, nr 345, s. 7. Aspenström Bäck. 96 (1958; om ben). — särsk.
a) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk o. utvidgad anv., om steg l. gång l. fart o. d.: som utmärkes av snubblande. Wester UngPol. 124 (1901; om steg). På land rör sig ejdern med en vaggande och snubblande gång. Högdahl Jaktb. 292 (1913). Ungar gnodde efter kavalkaden i snubblande fart. Nordström Byn 104 (1930); jfr b β.
b) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv., särsk. i fråga om att vid utövande av sång l. musik staka sig l. komma av sig o. d. Nu för tiden kan icke en gosse följa en enda naturlig instinkt, utan att snubbla öfver någon af .. (B. Franklins) eviga aforismer och på ögonblicket få höra talas om Franklin. Nyblom Twain 2: 161 (1874). De små skälfvande händerna snubblade på löpningarna, och ackorderna blefvo heller inte riktigt rena. Wahlenberg StorM 53 (1894). Äventyret .. har kommit så nära att vi knappast kan undgå att snubbla på det. Fogelström BorgTr. 41 (1957). — särsk.
α) i fråga om att (på grund av iver l. brådska l. osäkerhet om ords uttal o. d.) läsa l. tala stötigt l. med små avbrott l. otydligt l. sluddrigt; ofta liktydigt med: stamma l. staka sig l. hacka l. sluddra o. d.; i sht i uttr. snubbla på målet, stamma l. sluddra; äv. med subj. betecknande dels ord l. stavelse o. d.: framsägas på sådant sätt, dels tunga. Han pratade så fort, att han snubblade över l. på orden. Olle Lund snubblade något på målet när han yttrade dessa ord. Blanche Bild. 4: 39 (1865). Orden kommo så fort att stavelserna snubblade över varandra. Essén HExc. 228 (1916). (Fru Malmros) kunde ibland snubbla över ett utländskt ord så våldsamt att man första gången måste vända sig bort för att inte verka indiskret genom att bevittna kullerbyttan. Hellström Malmros 26 (1931). Han hade åter druckit några glas vin och tungan snubblade. Johnson GrKrilon 517 (1941). Orden snubblade ur henne. Fagerberg VitmålHj. 181 (1966).
β) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk l. adverbiell anv., särsk. dels (motsv. α) om hastighet vid tal: så hög att orden snubblar över varandra, dels (i adverbiell anv.) med förstärkande innebörd: mycket l. väldigt o. d. (särsk. [jfr dan. o. nor. snublende nær] i uttr. snubblande nära, mycket nära; jfr SNUDDA 1 b). En del unga kvinnor leva under sådana ekonomiska förhållanden, att frestelsen till att sälja kropp och själ ligger snubblande nära. Beskow FaderVår 60 (1919). Hela hans liv tumlade förbi honom i snubblande snabba bilder. Blomberg MännHav. 40 (1926). Kungörelserna, som .. (prästen) läste med snubblande fart. Husmodern 1929, nr 27, s. 51. Förklaringen är .. snubblande enkel. Hammar Wodehouse NärÖg. 128 (1941).
Särsk. förb.: SNUBBLA FRAM10 4. snubblande förflytta sig fram; äv. mer l. mindre bildl. Hellström Kusk. 53 (1910). Häradshövdingens tankar snubblade fram som sömniga barn längs en nattmörk landsväg. Serner Birck 150 (1917).
SNUBBLA FÖRBI10 04. snubblande gå (l. springa o. d.) förbi (ngt). Selander Stad. 44 (1926).
SNUBBLA IKULL, se snubbla omkull.
SNUBBLA IN10 4. äv. bildl. Männen snubblade ofta in i äktenskapet direkt från det lif, de lefvat. Lundegård Ulla 27 (1894). Utan ett ord snubblade Sven in i sin stuga. Dens. DrMarg. 2: 16 (1906).
SNUBBLA KRING, se snubbla omkring.
SNUBBLA NED10 4 l. NER4. snubblande falla l. dråsa ned. Smith Rönnerkr. 206 (1912).
SNUBBLA OMKRING10 04, äv. KRING4. snubblande gå (l. springa o. d.) omkring (ngnstädes); äv. (motsv. snubbla b) oeg. l. bildl. De första nässelfjärilarna snubblar omkring i solskenet på ostadiga vingar. Selander SvMark 81 (1934). Östergren (1943).
SNUBBLA OMKULL10 04, äv. IKULL04. snubbla o. falla omkull. Han .. drack mera whisky än han hade nytta af, slog omkull glas och bord, snubblade ikull oupphörligt. SD(L) 1898, nr 408, s. 2.
SNUBBLA TILL10 4. göra en (häftig l. hastig l. plötslig) snubblande rörelse l. ett par (häftiga osv.) snubblande rörelser. Fröding ESkr. 2: 130 (1893).
SNUBBLA UT10 4. äv. bildl. SDS 1905, nr 68 A, s. 2. Han hade inga böner att be därför att böner var ord utan innehåll, ord som snubblade ut i mörkret. Johnson Nu 204 (1934).
Ssgr: A: SNUBBEL-BENT, p. adj. jfr -fotad. Smith RoyalSuéd. 37 (1921).
-FARA. om (ngt som utgör en) fara l. risk för snubbling. Stålvajrar, kättingar, rep och dylika snubbelfaror. SvD(A) 1961, nr 97, s. 5.
-FOTAD, p. adj. om person l. djur: som snubblar lätt; äv. (tillf.) oeg., om (ostadig) stol: som lätt faller omkull. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 4 (1836; om häst). Levertin Småmynt 5 (1883; om stol).
-KJOL. (snubbel- 1911 osv. snubble- 1947) om så lång l. snäv kjol att man (lätt) snubblar i den. Randel KunskTräd 32 (1911, 1914).
-KLÄNNING. jfr -kjol. Laurin Minn. 4: 193 (1932).
-LÅNG. om kjol l. klänning o. d.: så lång att man snubblar i den. VeckoJ 1930, nr 5, s. 42.
-STEG.
1) snubblande steg; särsk. i uttr. ta snubbelsteg, snubbla l. vackla o. d. Den andre följde honom hack i häl och skrattade åt vart snubbelsteg Nils tog. Ljungquist NDacke 73 (1927).
2) (i fackspr.) om trappsteg (i trappanläggning med ett l. flera steg): som man lätt snubblar på. HantvB I. 3. 1: 310 (1935).
-TRÅD. om järntråd o. d. som spänns mellan två punkter tätt över marken för att ngn skall snubbla över den; i sht (mil.) om sådan järntråd som spänns ut framför (trupps) stridsställning för att varna för l. försvåra fiendes anfall o. som bringar en alarmklocka o. d. att ljuda l. en mina o. d. att detonera, då ngn snubblar över tråden; äv. bildl. InstrInfFältarb. 1918, s. 16. Alarmeringsanordningar böra finnas i (de från fienden ledande skid-)spåren, t e bjällra på snubbeltråd. InfRegl. 1939, 2: 82. Pojkgäng har .. spänt snubbeltrådar över trottoarerna. LD 1958, nr 271, s. 12. Vi lägger ut en snubbeltråd för socialutredningen. DN 1969, nr 283, s. 9
Ssg: snubbeltråds-anläggning. mil. DN(B) 1957, nr 348, s. 9.
B (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SNUBBLE-KJOL, se A.
Avledn.: SNUBBELBAR, adj. som är förbunden med l. (lätt) förorsakar snubblande. AP 1952, nr 247, s. 7 (om vindeltrappa).
SNUBBLIG, adj.
1) om person l. djur l. fot o. d.: som har fallenhet för att snubbla l. som brukar snubbla l. som lätt snubblar; äv. i utvidgad anv., om steg o. d.: snubblande l. stapplande o. d.; äv. bildl. (motsv. snubbla b α). Ehrengranat HästRör. 17 (1818; om häst). SvD(A) 1911, nr 327, s. 12 (om fötter). Den stapplande och snubbliga talaren önskar publiken så långt som pepparn växer. Cederblad LevOrd. 50 (1933). Snubbliga steg. IllSvOrdb. (1955).
2) (mera tillf.) om sak: varpå man lätt snubblar. Kalmar slotts snubbliga och vanvårdade s. k. brygga. Hedén Ringmur. 346 (1945).
Avledn.: snubblighet, r. l. f. till 1, om egenskapen att vara snubblig. SD(L) 1898, nr 583, s. 2.
Spoiler title
Spoiler content