STRYVA, v.; anträffat bl. i pr. sg. -er.
Etymologi
[fsv. stry sik, stå emot frestelser l. dyl. (anträffat bl. i imper. sg.); jfr d. dial. strues ved, visa motvilja mot l. göra motstånd mot; av mlt. sik strǖven, spjärna l. streta emot, sätta sig till motvärn, av fsax. strūbian, motsv. fht. strūben (t. sträuben), båda med bet.: vara stel, stå upprätt o. d., till den rot som äv. föreligger i STRUMA, STRUPE, STRUT, STRUVA]
(†) refl.: vara l. bli motspänstig, (börja) streta emot l. sätta sig till motvärn. När som en unger Karl .. / .. wil giöra någon Stöld, / Ok hinna til en Kysz, på Händer eller Kinne, / Strax strywer Kwinfolck sig. Lucidor (SVS) 321 (1673).
