SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1993  
STRÄKA strä3ka2, v.2 -er, -te, -t, -t.
Ordformer
(förr äv. -ääk-)
Etymologi
[av sv. dial. (Skåne, Blek.) sträga, strega, motsv. d. dial. (Bornh.) streia; biform till STÄKA, lukta illa]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) lukta illa, stinka. Klockaren .. (hade) ”strääkt af thobach, när han stod upp vijd altaret”. BL 11: 87 (cit. fr. 1692). (Ryttaren) flåsande och ivrig, sträkande av öl och häst. Lundkvist Snapph. 24 (1968).
Spoiler title
Spoiler content