STRÖG strø4g, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[av d. strøg, strykning, vägsträcka, affärsgata med livlig gångtrafik, särsk. (i sht i sg. best.) om gatan mellan Rådhusplatsen o. Kongens Nytorv i Köpenhamn, delvis ombildning av ä. d., d. dial. strog, strykande, avstruken, jämn yta o. d., etymologiskt identiskt med STRÅK, sbst.2, delvis ombildning av stryg, strykande o. dyl. o. motsv. nor. strøk, strykning, strög, strök (jfr STRÖK)]
om gata (i sht affärsgata, ofta gågata) i stad, som kännetecknas av särskilt livlig gångtrafik (i sht av flanerande personer); promenadstråk; ofta i sg. best., om den gata i en stad som har den livligaste gångtrafiken (av sådant slag); äv. bildl. På ströget övergår ebb i flod. Fogelqvist SöderkRom 158 (1924; om förh. i en italiensk småstad). Ett nytt ”strög” i Fyrisstaden. SD 1928, nr 317, s. 5. Åttio somrar på livets strög / har du knuffats och knuffat. Fredenholm SmålVis. 68 (1934). (Calle Sierpes) är det smala fordonsfria ströget i Sevilla. Hedberg StorkSev. 317 (1957). DN 15/9 1986, s. 37.
