STRÖPPEL ströp3el2 l. ströp4el, sbst.1, r. l. m.; best. -n; pl. ströpplar; l. STRÖPPLA ströp3la2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(ströppel 1820 osv. ströppla 1949 osv.)
Etymologi
[sv. dial. ströppel, m. l. f., ströppla, f.; avledn. av STROPP, repstump o. d.]
ss. ögla utformad ända av läder l. tåg l. rep o. d.; särsk. på skodon: stropp. Först knytes en så kallad häst .. under hvarje skaft (till en vävnad), på midten af hvarje häst ett tåg, och i hvarje af dessa tåg uppbindes en kort latta från en i lattan insatt ströppel eller tågögla. Ekenmark Hb. 128 (1820). Byxorna var smala och den ena hade hängt upp sig på resårskons ströppla. Vi 1949, nr 48, s. 5.
