SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1993  
STUAGE stua4ʃ, n. (Björkman (1889)) ((†) r. l. f.? (Rajalin Skiepzb. 4 (1730: Stuagien, sg. best.))); best. -et ((†) -en).
Ordformer
(stuage 17411953. stuagien, sg. best. 1730. stuvage 1920)
Etymologi
[jfr nor. stuasje, eng. stowage; sannol. av nl. stuwage (stuagie), stouwage (stouwagie, stouwasie), stuvande, det som stuvats (last o. utrustning); avledn. av nl. stuwen, stouwen, stuva (se STUVA, v.2)]
1) (†) stuvning (särsk. konkretare, om resultatet); jfr STUVA, v.2 1. Långa Flack synes wara tienliga för Lastdragare och Couvardie Fartygen som skola föra Master, Spijror och annat långt swårt wärke för Stuagien skull. Rajalin Skiepzb. 4 (1730).
2) (numera mindre br.) vid stuvning av last o. d. ombord på fartyg använt fyllnadsmaterial i form av träplankor o. d., stuvning (se STUVA, v.2 1 b). (Inventariekonstapeln) går om Aftonen rundt i kring wid alla stycken och portar samt efterser fängkruten och brandtrören, jämwel krutdurckarne och krut-tunnornes stuage. Siöregl. 1741, 1: B 4 a. (Sv.) stuage .. (fr.) arrimage. Schulthess (1885). 6, 7 och 8 fots (virkes)längder betraktas som stuage och betalas med lägre pris. HantvB. I. 2: 40 (1934). 2SvUppslB (1953).
Spoiler title
Spoiler content