STUBBEN stub3en2, sg. best.
Etymologi
[sannol. antingen utgående från uttr. på stubben, på rot (se STUBB 2 b), liktydigt med: (direkt) utan föregående avverkning (t. ex. sälja skog l. träd på stubben), l. till sv. slang stubba sig, skynda sig (sannol. ombildning av skubba sig, dets.), i analogi med sv. slang på störten (äv. på stört), till STÖRTA; i sistnämnda fall med sekundär anslutning till STUBBE (se STUBB 2; jfr SEkbo i NysvSt. 1988, s. 9 f.). — Jfr STUBIN 3]
(vard.) i uttr. på stubben, genast, direkt, ögonblickligen, omedelbart, på stubinen (se STUBIN 3). Dötrist. Jag tänkte lägga av (dvs. sluta arbeta) på stubben men kompisen ville fortsätta. Sjövall o. Wahlöö Ros. 95 (1965). Nu, sa jag, nu ... på stubben? Lundell Jack 10 (1976).
SAOB
