publicerad: 1993
STUBBIG stub3ig2, adj. -are. adv. -T; äv. (numera bl. arkaiserande l. skämts.) STUBBOT, n. o. adv. =.
Ordformer
(-ig 1738 osv. -og 1740. -ot(t) 1541 osv. -ut 1712)
Anm. Formen stubbot med tillägg av den urspr. i ack. sg. hemmahörande ändelsen -an förekommer i det ännu använda arkaiserande uttr. stubbotan rot (se 4 c).
Etymologi
[fsv. stubbotter, trubbig, slö (jfr bet. 2), sv. dial. stubbot, stubbet, d. stubbet, nor. dial. stubutt; avledn. av STUBB]
A. (liksom) avhuggen l. stympad; stubbad; trubbig.
1) motsv. STUBB 1: (liksom) avhuggen l. stympad; kort; trubbig. Der .. står mitt uthi råstreket (dvs. gränsen) en gammal släth stubbot furu bemärkt med crona och kårs. SvTr. 5: 271 (1618). Om någon wille hafwa ijdel Hanekycklingar, så lägge under Hönan långa spetziga Egg, men the runda stubbota gifwa Hönsekycklingar. IErici Colerus 2: 187 (c. 1645). Möller (1790; om näsa). De eviga feta slätterna (i Skåne), blott afdelade af glesa och stubbiga pilar. Wennerberg Bref 2: 6 (1851). Andersson Verldsoms. 3: 24 (1854; om buskar). (Snöskatungen) sträckte på sina stubbiga vingar. Beskow Greta 60 (1901). Det ljusa håret och den lilla, stubbiga flätan glänste. Åkerhielm GamlRoman 141 (1907). Små fötter i stubbiga balettskor piruettera med förbluffande färdighet. SvD(B) 18/11 1923, s. 6. Raderingen (dvs. ingraveringen) göres med en eller flera gamla stubbiga flatpenslar (på förgylld metallgrund). HantvB I. 1: 237 (1934). Forss TropTramp 65 (1936). — särsk.
a) om svans, särsk.: stubbad; äv. (numera bl. tillf.) om djur: som har stubbad svans l. stubbsvans. Een swart stubbot hest. UpplDomb. 3: 149 (1593). GFGyllenborg Vitt. 2: 140 (1795; om svans). Nu stod .. (Pudel) på bryggan och viftade åt Svante på sin stubbiga svans. Geijerstam MPojk. 56 (1896). När björnen vände sig om och skulle taga vara på fisken, satt en stump av rumpan där i isen. Och sedan den dagen har björnen varit stubbig. Norrl. 6: 8 (1907). jfr RÖD-STUBBIG.
b) om klädesplagg, dels med avseende på att plagget är kort: kort o. liksom avskuren, dels med avseende på att plagget har korta, om stubbsvans påminnande skört. En herre i stubbig blå rock med länets knappar .. utan tvifvel stadsfiskalen. Bergman VSmSkr. 233 (1845). Hon var liten då, i stubbig kolt; hvarken gosse eller flicka, bara en rultig unge. Benedictsson Ber. 231 (1888).
c) om person l. persons kropp: (kort o.) satt; ngn gg äv. med viss anslutning till STUBBE (se STUBB 2): satt o. stubblik l. dyl. Bruden var .. en tjuguårig flicka med en kropp som särdeles påminte om en ek-stubbe .. På den stubbiga kroppen satt ett ganska hyggligt hufvud. Bremer Brev 2: 151 (1841). En kort stubbig karl med ett mycket barskt sätt rullade uppför landgången. Fredricson Res. 227 (1940).
d) om gräs l. annan marktäckare: som växer med korta strån o. d. Flygsandsfältet tangerar tundran, sanden har fejats in öfver lappljungens stubbiga matta, bruna lafvar täcka marken. Hemberg Kola 181 (1902). Törnblom Svartb. 19 (1914; om gräs).
2) [eg. specialisering av 1; jfr bet. i fsv.] om vasst föremål: som gm användning l. förslitning l. åverkan l. på annat sätt blivit böjd l. avbruten (o. därigm oskarp o. slö l. trubbig); äv. om föremål som tillverkats för att vara trubbigt o. d. Äggan på liyanar, hackonar, gafflanar och yxanar wardt slio, och vddanar wordo stubbotte. 1Sam. 13: 21 (Bib. 1541; Bib. 1917: oxpikarnas uddar behövde rätas). Althenstund hoos somt Handterande är Fahra medh (såsom at skära medh Knijf, hugga medh Yxe) .. så woro nyttigt, at man vthi slijke Tingz Ställe brukade Barneleekar, stubbotte Knijfwar af Blyy, Wärjor af Trää. Medh sådane Saker kunna .. (barn) leeka. Schroderus Modersch. 83 (1642). Kröker iag (dvs. knappnålen) mig, ok är bliwen aldels stubbot, / Så wräkes iag sin koos. Lucidor Hel. C 1 b (1671). Stubbot spik. Serenius (1741). En stubbig värja. Ihre (1769). — särsk. om tand l. klo: trubbig (o. kort). Gambla Wargar känner man på theras Tänder och Kloor, ty the äro stubbota. IErici Colerus 1: 16 (c. 1645). Tänderna (på gamla hundar) blifwa och tå bruna, stubbota och slöa. Broman Glys. 3: 160 (c. 1730); jfr 1. Vår lots stod med rorkulten mellan knäna och malde skråtobak mellan sina stubbiga tänder. Mörne Vinga 84 (1935).
3) motsv. STUBB 5, om mustasch l. skägg l. hår på huvudet o. d.: som är kort(klippt) l. kort skuren l. som har mycket kort skurna strån (vilket gör intryck av ngt kort o. tjockt o. stadigt); äv. om person: som har stubbat hår. Pigan kom mig fasslig före .. baar om hufvud, mörkröt groft stubbut hår, som afnöt qwast. Lychnos 1950—51, s. 185 (1712). Herr Stenson var en gammal man med stubbig peruk, ty han frös om hufvudet. Knorring Skizz. I. 2: 176 (1841). Det var mörka Spaniorer med stubbigt grått hår, hvita ögonbryn och vida bruna kappor. Lundgren MålAnt. 1: 256 (1870). Drängen .. mötte .. i dörren en kvinnoskepnad, den han grep i hårflätorna, hvilka han då med sin knif afskar. Följande morgon såg han att pigan var stubbig. Wigström Folkd. 2: 132 (1881). Jag hamnade på en gul träbänk midt emellan två små gubbar med stubbiga rättarekransar under hakorna. Levart Nov. 15 (1901). Mörkt, kort, stubbigt helskägg. Henriksson Tyskl. 63 (1901). Smal, bestämd mun under den stubbiga grå mustaschen. Cederschiöld Väntan 114 (1915). — jfr KORT-STUBBIG. — särsk.: som är täckt av l. försedd med hår- l. skäggstubb; äv. om person: försedd med stubb. Han .. drog upp den stubbiga överläppen över en rad stora, jämna och vita tänder. Olson JanP 29 (1918). Hårborttagaren ”Tweaker” .. Ingen stubbig efterväxt. SvD 30/11 1927, s. 2. Han kunde ibland låta några dagar gå utan att raka sig, och så en dag, då han var mer än vanligt stubbig, sade (osv.). Andersson KinPingv. 122 (1933).
4) i oeg. l. bildl. anv.
a) (†) om syn: oskarp; äv. i fråga om förstånd: avtrubbad. Min syyn .. hafwer sig nu med ållderens tilltäckt så förswagat, att iag icke .. kan läsa .. meer än högst ett paar timmar widh dagzliuset .. förr än hon blifwer så stubbot och skum, att iag mig som nogast till mina egentelige och nödigste Embetes syslors förrättning dher med framhielpa kan. VDAkt. 1695, s. 792. Möller (1755).
b) [jfr 1] (numera föga br.) i fråga om sätt att uttrycka sig: kortfattad o. snäv l. vresig l. ohövlig; äv. utan bibet. av ovänlighet: korthuggen l. stympad. (Visiren) dimitterade mig med stoor Höfligheet .. emot sin wahne, som war at gifwa alle stubbote och stackote swar. Rålamb Resa 31 (1658, 1679). Han hafuer först länge ophållit min dreng med låfuande, och på sidlychton (dvs. slutligen) wijst honnom af med stubbote ord. JMStiernhielm (1666) i BrevStiernhielm 365. (Ambassadören) blef .. ganska förtörnad, så at hans tal war sedan mycket stubbogt och kort. Nordberg 1: 259 (1740). ”Gick nog mycke' tal om styggelsen här”, kom lappen tunt och stubbigt. Högberg Baggböl. 2: 162 (1911).
c) [jfr 1 o. 2] (arkaiserande, i vitter stil) i uttr. (ut)ur (l. från) stubbotan rot, ur l. av enkelt ursprung. Gud sielf .. har låtit honom (dvs. Linné) upspritta utur en stubbotan rot, omplanterat honom på en fierran ort härligen, låtit honom upstiga till ett anseligt träd. Linné Vita 145 (c. 1775). Tegnér .. är en bild av den svenska fattigdomen, som från stubbotan rot breder sin krona i ljuset .. men också en bild av det höga trädet, som drabbas av himmelens blixt. DN(B) 1934, nr 28, s. 2. Den mittersta av .. figurerna på målningen är (troligen) Urban Hjärne .. De bägge andra gestalterna verkar .. vuxna ur stubbotan rot, enkla, beskedliga svenska bönder av stormaktstidens typ. Näsström FornDSv. 2: 181 (1948). jfr: ”Stubbotan rot” kan bli ett viktigt nationalekonomiskt tillskott om skogsmän och tekniker i flera länder samarbetar för att få fram rationella brytnings- och utvinningsmetoder (för erhållande av massa ur stubbar o. rötter). SmålP 10/3 1976, s. 6.
d) (numera bl. tillf.) om maträtt l. vävnad: som känns osmidig l. stum l. styv; kompakt l. stabbig (se d. o. 2) o. d. Pannkaksbitens botten var stubbig och hård, dess öfre del skälfde som ett gelé. Sandberg GHusH 17 (1897). Fylligt, sladdrigt, stubbigt eller stabbigt grepp? Skjuvningens mekanik och mätning vid bedömning av väv. TextilKonf. 1959, nr 4, s. 6 (rubrik).
B. som har l. består av stubb l. stubbar.
5) motsv. STUBB 4, om (åker)mark o. d.: som är täckt av stubb. Schultze Ordb. 5157 (c. 1755). Han sprang i spetsen för plutonen över ett stubbigt åkerfält utsatt för fiendens artillerield. Christiernsson Mack. 109 (1915). Fälten ligga stubbiga och gulgrå. Blomberg Bab. 180 (1928).
6) motsv. STUBB 2, om mark: som har l. är full av kvarstående stubbar; jfr 4 d. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Sv.) Stubbig .. (fin.) kantoinen. Ahlman (1872). — jfr KORT-STUBBIG.
Avledn: STUBBIGHET, r. l. f. särsk. till 1: egenskapen att vara stubbig. Weste (1807). Stubbighet .. (dvs.) Egenskapen att vara stubbig, korthet, förmycken korthet. Dens. FörslSAOB (c. 1817).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content