SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1993  
STULA stɯ3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. (Norrl.) stula; biform till stulla (se STOLLA, v.3)]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) stulta. Likaså stulade helt ensam gubben Garnier Pagès, med sina ofantliga fadermördare och sitt långa hvita hår. AEdelfelt (1874) hos Söderhjelm Prof. 215. Bergroth FinlSv. 337 (1917).
2) falla, ramla, stupa. Stula kråka (dvs. slå volter på visst sätt). LandsmFrågel. 28: 37 (1930).
Ssg (till 2; numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): STUL-VÄNDA. [sv. dial. stulvända] om leken ”slå kullerbytta”. LandsmFrågel. 28: 37 (1930). Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 93 (1949; från Lappl.).
Spoiler title
Spoiler content