SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1993  
STUMPEN, adj.
Etymologi
[till STUMP, adj.]
(†)
1) motsv. STUMP, adj. 1, om person: stympad l. lemlästad l. vanför. Stumpen och krumpen, giöra lijkaste laget. Grubb 769 (1665); jfr Granlund Ordspr. (c. 1880). (Sv.) Stumpen, stumpad, (lat.) Mutilus, mutilatus, mancus. Schenberg (1747).
2) om sädeskorn: slö (se SLÖ, adj.2); jfr STUMP, adj. 2 (d). Risingh LandB 24 (1671).
Spoiler title
Spoiler content