STUPOR stɯ4por, r.; best. -n.
Etymologi
[jfr t. stupor, eng. stupor, fr. stupeur; av lat. stupor, orörlighet, stelhet, häpenhet, dumhet, till stupere (se STUPID, adj.). — Jfr STUPORÖS]
psykol. om tillstånd vid hjärnskada o. vissa psykiska sjukdomar (t. ex. schizofreni, melankoli, hysteri) som bl. a. yttrar sig så, att patienten befinner sig i ett dvalliknande tillstånd utan att vara medvetslös, är stel och orörlig, tanke- och viljehämmad, oförmögen l. ovillig att tala o. oemottaglig för kontaktförsök från omgivningen; förr äv. allmännare, om dvalliknande tillstånd l. orörlighet o. d. TLäk. 1832, s. 43. Sjukdomsförloppet (vid katatoni) växlar ofta mellan tillstånd af stel orörlighet (stupor) och exaltation. Gadelius Tro 1: 117 (1912). Människor som drabbas av stupor, det vill säga en form av kataton schizofreni, blir liggande orörliga på en säng i dagar och månader i ett gåtfullt psykiskt förlamningstillstånd. De är helt avstängda från yttervärlden, kan inte äta och måste matas med slang. Till sjukdomsbilden hör hallucinationer, röster, tvångsföreställningar. DN 17/6 1968, s. 3. Lindskog o. Zetterberg (1981). — jfr SPÄNNINGS-STUPOR.
