STUPORÖS stɯ1porø4s, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. stuporös, eng. stuporous, stuporose, fr. stuporeux (f. -euse); av lat. stuporosus, avledn. av STUPOR]
psykol. som avser l. hör samman med l. kännetecknas av stupor; som är i stuportillstånd; äv. dels substantiverat, dels ss. adv.: på ett stuporliknande sätt. Från april 1883 till maj 1886 företedde han en enformig bild af stuporös slöhet. Hygiea 1894, 2: 357. Ibland är den stuporöse mera slapp och låter sig lätt suggerera af sin omgifning. Gadelius Tro 1: 117 (1912). Dens. Själsl. 3: 141 (1922; om tillstånd). Wigert PsykSj. 2: 95 (1925; ss. adv.).
SAOB
