[möjl. etymologiskt identiskt med STURA, v.1 (jfr nor. stura (se STURA, v.1), bl. a.: stanna i växten, vantrivas (om växt), vara trist o. tung o. grå (om natur, i sht i vitter stil))]
(†) skorra; anträffat bl. opers. At qwäda om sig sielf, thet sturar, låter illa. Broman HelsB 16(c. 1730; rättat efter hskr.).
SAOB
