STUTA stɯ3ta2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. stuta, äv.: råma (om oxe); sannol. till STUT, sbst.2 (i bet. a) efter mönster av ordparet TUT (l. TUTA), lur, signalhorn o. d.: TUTA, blåsa i lur, signalera med bilhorn o. d.; möjl. dock eg. etymologiskt identiskt med STUTA, v.2 (i bet. I), o. sv. dial. stuta, studsa (jfr stöta i horn o. trumpetstöt)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tuta (i lur l. horn). (Björnen) hade .. liten eller altzingen fruchtan för folkhopen; den måtte .. bulra, slamra och slå på koppar- el(le)r mäszing-ketzlar; tända up eldar, blåsa i lurar och stuta i horn. Broman Glys. 3: 739 (c. 1730). (T.) deuten, düten oder tüten, (sv.) tuta, stuta eller stöta i et horn, såsom wall-hjon stöta i stuthorn. Lind 1: 532 (1749).
Ssg (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): STUT-HORN. signalhorn av ihåligt djurhorn (i sht använt av vallhjon). Horn af större och mindre Creatur, brukas och här til .. (bl. a.) Blås-Instrumenter af 2:ne slag, Stuthorn och fingerhorn. Broman Glys. 3: 221 (c. 1730). ”Getarne” eller vallhjonen voro nu icke längre utrustade med lurar, men en och annan hade dock ’stuthorn' (tidigare ”hornstut”), äfven ’tuthorn', ett ihåligt bockhorn. Modin GTåsjö 190 (1916).
SAOB
