[sv. dial. stånd, stånn; utlöst ur förb. (vara) i stånd]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i stånd l. kapabel l. förmögen; i uttr. vara stånd till ngt l. (till) att göra ngt. Med blödande hierta beklagar (jag) mig icke vara stånd Eder efter min skyldighet och Edra förtienster att kunna vedergälla. HC12H 3: 218 (1712). FoU 15: 74(1902).
