STÅNDS ston4ds, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[sannol. representerande överförd anv. av sv. dial. (Bohusl.) stans, renfana (inom folkmedicinen använd som stoppande medel vid magbesvär o. d.), o. i så fall etymologiskt identiskt med nor. stans, stannande, hindrande, vbalsbst. till stansa, stanna, hindra, s-avledn. av standa (se STÅ, v.)]
bot. växt tillhörande släktet Senecio Lin.; särsk. om arten S. jacobaea Lin., äv. kallad vanlig stånds; i sht förr äv. dels om S. erucifolius Lin. (äv. kallad smalflikig l. finbladig stånds), hårdbladsstånds, flikstånds, dels om S. vulgaris Lin., vanlig korsört. Kalm VgBah. Reg. 7 (1746). HushJourn. 1780, jan. s. 15 (om S. vulgaris). Gosselman BlekFl. 144 (1865: Smalflikig). Auerbach (1913: finbladig). S(enecio) Jacobaea, stånds, en 2—flerårig, ofta meterhög ört med rik, kvastlik blomställning. 2SvUppslB 16: 922 (1950). Weimarck SkånFl. 637 (1963: Vanlig). — jfr PARK-, VATTEN-STÅNDS. — särsk. (†) i uttr. saracenisk stånds, växten Senecio nemorensis parkstånds. Thedenius FlUplSöderm. 381 (1871).
SAOB
