[sv. dial. stota, ståta, stöta (med grumligt o-ljud) m. m., stappla, stamma, motsv. nor. stote, stappla, stamma; i avljudsförh. till STÖTA, v.— Jfr STOTTRA,STÖTTA, v.3]
(†)
1) stöta (ngt ur ngt). Hålckarne (till musköter inrättade för gesvinda skott bör) ståtas uhr Pijporne. SvVapSÅ 1944—46, s. 109 (1734). jfr UT-STÅTA.
2) tala stötigt, stamma; äv. i fråga om läsning: stappla (se STAPPLA, v.2 2 a). Lind(1738). Jag wil dageliga lära at stafwa deruppå, til des jag kan säja efter .. Fader wår .. jag må gjörat så wäl eller illa, som jag kan, ja, jag må stamma, eller ståta, eller läspa. Borg Luther 1: 459 (1753). Med en siares röst, allena, bland ståtande joller. Atterbom SDikt. 1: 305(1837).
