STÄKRA stä3kra2, äv. (i vissa trakter) stäk3ra2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; förr äv. STÄKER, sbst.2, r. l. m.? l. n.? l. STÄKRE, sbst.2, n.; best. (ss. n.) -et.
Ordformer
(stekra 1690. stäckra 1768—c. 1817. stäker c. 1645—c. 1730. stäkra 1742 osv. stäkret, sg. best. 1748)
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vid ätande av växten stäkra (se STÄKRA, sbst.1) uppträdande (dödlig) sjukdom hos kreatur, särsk. hästar (med bl. a. bestående lamhet i bakkroppen). IErici Colerus 2: 258 (c. 1645). Stäkra är en allmen sjukdom, som plågar wåra hästar, som består deri, att de få slag på bakdelen, och kunna intet gå, och berättas, att de få den sjukan, då de äta en ört, som wäxer i wattnet. Linné FörelDjurr. 223 (1751). Stäkra .. (dvs.) En hästsjukdom, den man trott förorsakas af insekten Curculio paraplecticus, som uppehåller sig på örten Stäkra. Dalin (1854). WoJ (1891).
Ssgr, se stäkra, sbst.1 ssgr.
SAOB
