1) (vard.) motsv. STÖKA, v.1 1o. 4: kännetecknad av att man stökar (l. stökat); kännetecknad av oordning l. oreda, oordnad l. oordentlig l. osnygg l. ostädad o. d.; i sht om lokal o. d.; äv. i överförd anv., om ngts utseende o. d.; äv. om person: osnygg, ovårdad; äv. bildl. Weste(1807). Crusenstolpe Tess. 4: 409(1849; om kammare). Törngren Gunnarsson Barn 13(1924; om person). Det gulmålade trähuset hade ett stökigt .. utseende. Siwertz JoDr. 13(1928). Rummet såg mycket stökigare ut än förut ty ingen städning hade förekommit. Hammenhög PoB 128(1931). Hemma hos oss höll mamma och Agda på och gjorde julkorven, och det var så stökigt överallt. Lindgren AllBarn 105(1946). Arbetet(R) 22⁄6 1984, s. 5 (bildl.).— jfr O-STÖKIG.
2) (vard.) kännetecknad av rastlöst l. oroligt liv, livlig l. orolig l. jäktig l. rörig l. ”körig”. Dessa dagar ha varit långa, stökiga, oroliga och otrevliga. Topelius FästmBr. 39(1842). Somrarna äro så stökiga, oroliga tider. SLagerlöf(1928) i HågkLivsintr. 22: 86.
3) (vard.) om ngt sakligt: kännetecknad av konflikter l. rabalder l. bråk l. uppträden (o. larm) o. d., orolig, bråkig, besvärlig; äv. om person: som gärna ställer till oro l. bråk o. d., orolig l. bråkig l. ”störig”. Polisen betecknar helgen som mycket stökig. SvD 1⁄6 1976, s. 30. Det är naturligt att barn är stökiga. Därs. 24⁄5 1978, s. 4.GbgP 1⁄4 1992, s. 1 (om fotbollssupportrar).
Avledn.: STÖKIGHET, r. l. f. (vard.) till 1—3, om egenskapen l. förhållandet att vara stökig; särsk. till 1, om oordning l. oreda o. d.; äv. bildl. Weste(1807). DN 29⁄4 1968, s. 4 (bildl.).
SAOB
