publicerad: 1951
O- ssgr (forts.):
OSTÄDIG. (†)
1) = ostädad 1. VRP 30/6 1736. Rummet .. är högst ostädigt, stolar, bord, alt i oordning. FoU 20: 362 (c. 1785). Dalin (1855).
4) = ostädad 7. Det sinnet som altid igenom skratt .. vil vara lika som utom sig sielf, kan jag säja är mycket löst och ostädigt. Kling Spect. Bbb 4 a (1735; eng. orig.: dissolute and ungoverned).
Avledn.: ostädighet, r. l. f. (†)
2) till 3. De ostädigheter .. (tiden) plägar hvälfva in i hiernan (på en åldring). Kling Spect. B 3 b (1734). —
OSTÄDLIG, adj. [till ostädig] (†) ostädad, tillstökad, nerskräpad, som är i oordning. Uti någre bondstugor såg man slädar nytjas för sängar, här var ganska ostädligt. BtVLand 2: 131 (1760). Ingen ostädligare kyrka har jag sedt än denne, ty alla gångar voro fulle med dam, grus och spån. Därs. 136. —
1) om förhållandet att ngt blir ostädat l. nerskräpat l. råkar i oordning l. oreda o. d.; försättande i ett ostädat l. oordnat tillstånd. Femton stycken grofve .. Pallar, som til Kyrckans ostädning nu upfylla stora gången. VDAkt. 1781, nr 193. Berzelius Brev 9: 137 (1816). Geijer I. 8: 330 (1839; bildl.). särsk. om tillrufsande av hår o. d. Rääf Ydre 1: 89 (1856).
2) egenskapen l. förhållandet att vara ostädad l. tillstökad l. vanvårdad l. illa omskött; oordning, oreda; tillstånd av vårdslösande l. vanvård. Vår oändeliga ostädning i krigsanstalter. CAEhrensvärd Brev 1: 133 (1788). (I Roms bostäder) ser man ofta en förvånande bristfällighet, obeqvämlighet och ostädning. Atterbom Minn. 493 (1818). Dens. BidrSvVittH 11 (1848; i ett rum). särsk. konkretare, närmande sig bet.: ngt som vanpryder l. skämmer l. skräpar ner. MoB 5: 104 (1784).
3) i fråga om litterärt värk: egenskapen l. förhållandet att vara oredig l. förvirrad l. att vara präglad av vårdslöshet l. valhänthet med avs. på stil l. uttrycksmedel (jfr 2). Atterbom Siare 4: 170 (1847). Ljunggren SAHist. 1: 221 (1886). —
OSTÄLLA, v. [till oställd] (†) bringa i oordning l. oreda l. olag; förstöra, skämma. Han wil komma och stella språket i sin richtighet; när snart ingen osteller och wansteller thet werre än han thet giör. Swedberg Försw. 56 (1719). Schultze Ordb. 4867 (c. 1755). —
OSTÄLLD, p. adj. särsk.
1) (†) icke ordnad, oordnad; äv.: bragt i oordning l. oreda l. olag (jfr oställa). Swedberg Ordab. (1722). Schultze Ordb. 4867 (c. 1755).
OSTÄMD, p. adj.1
1) om (sträng l. dyl. hos) musikinstrument: icke (bra) stämd, som ger falska toner. Warnmark Epigr. H 1 b (1688). En ostämd violin. Atterbom Minn. 582 (1819). Thulin Boo ÄvTid. 11 (1932). särsk.
a) (†) i utvidgad l. oeg. anv., om ton o. d.: falsk; äv. om sång l. musik o. d., för att beteckna att den vanställs av falska toner. Vid en ostämd låt är svårt at dantza rätt. Kolmodin QvSp. 1: 388 (1732). Arnell Scott Sjöfr. 4 (1829). jfr: Sådane ostämde läten, som komma af vrede. SedolärMercur. 1: nr 11, s. 8 (1730; jfr b).
b) (i vitter stil) bildl. (jfr c). Valerius 2: 90 (1809). (Han tyckte sig icke få) någon resonnans från sin gamle vän. Skulle sorgen gjort honom så ostämd? Strindberg Utop. 168 (1885; jfr 2). Österling Fränd. 2: 78 (1916).
c) (enst.) i det bildl. uttr. spänna om ngns nerver på ostämt, bringa ngns nerver i olag; jfr b. Strindberg Dam. 112 (1898).
2) (†) som icke är i stämning (att göra ngt), icke upplagd; äv.: förstämd l. disharmonisk (jfr 1 b). Möller (1790). Törneros Brev 2: 234 (1830; uppl. 1925). Tryckningen .. som hon .. erfor af sin tants och sin kusins .. särdeles ostämda och kinkiga lynnen. Bremer Fad. 67 (1858). Ack jag kan icke dikta — jag ämnade en hel liten serie till Er men jag är så ostämd. Strindberg TjqvS 4: 39 (1875; möjl. till 1 b).
Avledn.: ostämdhet, r. l. f. (tillf.) till 1. Sahlstedt (1773). Ett instruments ostämdhet. Boström 3: 264 (1864). —
OSTÄMD, p. adj.2 [fsv. ostämder] (numera bl. ngn gg arkaiserande) som icke blivit instämd (att svara vid rättegång o. d.); som icke fått stämning; förr äv.: icke inkallad (att vittna vid domstol). VDP 1670, s. 280. RB 25: 22 (Lag 1734); jfr 2NF 37: 896 (1925). At man ej kan dömas hvarken ohörd eller ostämd. LBÄ 5—6: 109 (1797). Schulthess (1885). —
OSTÄMMIG. [jfr klar-stämmig] (†) i fråga om toner l. sång l. musik o. d.: omelodisk, falsk, skärande. Lagerbring HistLit. 78 (1748). Heinrich (1828).
OSTÄMPELBAR3~002. (förr) om vara (t. ex. socker l. järn o. d.): så beskaffad att man icke (med fördel) kan åsätta den en stämpel; äv.: så beskaffad att den icke bör åsättas tillvärkarens stämpel l. icke kan hallstämplas ss. prima vara. PH 6: 4299 (1756). År 1827 upptas .. (vid Storks fabrik i Kalmar) 1120 småspeglar under ”ostämpelbar tillverkning”. Rig 1931, s. 60 (1827). —
OSTÄMPLAD, p. adj. som icke försetts med stämpel; icke stämplad; särsk.
a) om vara o. d., för att beteckna att den saknar myndighets stämpel ss. tecken på att den godkänts l. har viss kvalitet l. att (lagstadgad) avgift erlagts för densamma o. d., icke kontrollstämplad; äv. för att beteckna att en vara saknar tillvärkarens stämpel. BoupptSthm 26/11 1668 (om tenn). At den Tobak, som ostämplad kringföres eller säljes, skal vara confiscable. PH 5: 3177 (1751; efter handl. fr. 1721). Strindberg NRik. 98 (1882). Östergren (1934). särsk.
α) om kortlek: som saknar manufakturstämpel; äv. om kort i dylik lek. Spela med ostämplade kort. PH 2: 822 (1730). ST 1892, nr 272, s. 1.
β) om papper; särsk.: som icke är belagd med stämpelavgift; jfr stämpel-papper. Schmedeman Just. 1090 (1686). Östergren (1934).
b) (†) om pänning o. d., för att beteckna att den saknar prägling; äv. om metall: som icke präglats till mynt. PH 1: 3 (1718). Ostämpladt silfver. Emanuelsson Plut. 3: 372 (1843). Ostämplade penningar. 2VittAH 23: 26 (1857, 1863).
c) skogsv. om träd l. skog o. d. SPF 1859, s. 529. Ostämpladt virke. Hemberg ObanStig. 78 (1896). Ekman SkogstHb. 76 (1908).
OSTÄNDIG. (†)
1) mil. om regemente l. annat förband: som icke tillhör den stående (indelta) armén, utan uppsatts tillfälligtvis i krigstid (gm utskrivning l. värvning); äv. om officer l. soldat som tillhör l. tjänstgör vid dylikt regemente osv. (l. som är övertalig l. icke tillhör ordinarie personal). VDAkt. 1704, nr 89 (om regemente). HH XXI. 1: 222 (1712; om officerare). Iag måste utlega och utrusta 8 st. ständiga Soldater, föruthan de o-ständige. VDAkt. 1736, nr 434. Et värfvat oständigt regemente. Därs. 1737, nr 13 (1736).
2) om hemman: som icke varje år ger visst tionde, utan turar om med andra? Domkyrkotionden i Häradet är af olika beskaffenhet: dels indeld på ständige Hemman, dels oindeld eller ombytelig på oständige Hemman. VDAkt. 1755, nr 175.
3) om bi: som är av den sort som icke hela året är representerad i bisamhället. Linnæus Bijskjöts. 27 (1768). —
OSTÄNGD, p. adj.
1) om dörr l. port o. d.: icke tillsluten, öppen; äv.: olåst. G1R 15: 251 (1543). HyreskontrLund 5 (1950).
2) (†) om jord l. markområde: icke inhägnad (medelst stängsel), icke kringgärdad. VästeråsDP 20/5 1620. En liten Stugu medh ostängdh Tompt. BoupptSthm 24/4 1673. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 98 (1857).
3) (†) icke hindrad (gm ngt som står i vägen l. stänger av), ohindrad, icke avstängd; särsk. om utsikt: icke skymd, fri, öppen. En ostängd tilflygt. Schönberg ÅmVetA 1796, s. 91. Ostängd utsigt. JGOxenstierna 4: 400 (1815). —
OSTÄRKT, p. adj. icke stärkt; i sht i fråga om stärksaker. Schultze Ordb. 4971 (c. 1755). Hagdahl DBäst. 119 (1885; om del av skjorta). —
OSTÖKA, v. [sv. dial. ostöka; jfr ostökig; jfr o- 3] (†) = ostäda. Sahlstedt (1773; vard.). Schulthess (1885). —
OSTÖKIG l. OSTÖKOT, adj. [sv. dial. ostökig] (†) tillstökad, stökig, ostädad; jfr o- 3. Ett huus, där ostökot är och Folcket löpa af och an, at det reent giöra. Rudbeck Atl. 1: 108 (1679). Meurman (1847). —
OSTÖPT, p. adj.
1) (tillf.) icke formad gm stöpning, icke stöpt (i gjutform l. dyl.). Ostöpt bly. Murberg FörslSAOB (1791). Dalin 2: 163 (1853). jfr (†) bildl.: (Författarens) ostöpte ord, hans halffärdige utkast. Dalin Vitt. II. 6: 33 (1736).
2) om säd, äv. frö: icke behandlad med vatten före såningen, icke stöpt. VetAH 1739, s. 93 (om säd). Björkman Skogssk. 111 (1868; om frö). Att skördeutbytet efter stöpt utsäde blir större än efter ostöpt. LAHT 1901, s. 285. —
OSTÖRANDE, n. (enst., †) förhållandet att ngt icke störes. Er frändes lugns ostörande bör öfverväga alla andra skäl. Gustaf III 2: 207 (1788). —
OSTÖRBAR3~02, äv. 3~20, adj. (i skriftspr., i sht i vitter stil) som icke kan störas; om lugn o. d. särsk.: orubblig. Atterbom SDikt. 1: 283 (1810, 1837). MvSchwerin (1826) hos Wrangel MvSchwerin 203 (om lugn). Cygnæus 3: 181 (1837; om sömn). James FruDeM 36 (1893). —
1) (†) som icke utsatts för åvärkan; oförstörd, hel. Juslenius 85 (1745). (Armén) har .. funnit husen, sädesfälten .. och .. flere Magasiner alldeles ostörda. VexiöBl. 1812, nr 34, s. 3.
2) med sakligt huvudord: fri från störande (yttre) inflytelser, icke utsatt för störningar l. avbrott; i sht om lugn l. ro l. frid l. om ngns värksamhet o. d.; äv. ss. adv. (se f). I ostörd ro. Lantingshausen Young 1: 69 (1787; om tystnad). Landell Bligh 28 (1795; om vila). Några månaders ostördt lugn. 2Saml. 27: 50 (1819). EkonS 1: 222 (1891; om produktion). Grimberg VärldH 3: 51 (1928; om lycka). jfr (†): Lagar, författade i ord, hvilkas rätta mening och ostörda uttryck äro stadgade. Gustaf III 1: 22 (1786). särsk.
a) (†) om (ngns) rätt: icke utsatt för intrång, o-antastad; jfr 1. LBÄ 19—20: 40 (1799). Nordforss (1805).
b) (numera bl. tillf.) om lopp l. gång, övergående i bet.: ohindrad, ohämmad. Gifva tåren ostördt lopp. Arnell MooreLR 2: 10 (1830). Att utvecklingen .. går sin ostörda gång. 2SAH 60: 6 (1883).
c) (†) om företag l. inrättning o. d.: icke utsatt för störande ingrepp l. hinder (i värksamheten). En vis Konungs ostörda företag. Rosenstein 1: 324 (1804). RF 1809, § 72 (om riksbanken).
d) om plats l. rum l. boning o. d.: där man är ostörd (jfr 3). Wallin 1Pred. 3: 320 (c. 1830). Den ostördaste delen af (huset). Lockhart Napoleon 8 (1871).
e) (†) om tillfälle (att göra ngt). Et ostört tilfälle at .. inhemta .. lärdomar. PH 12: 101 (1780).
f) ss. adv.; jfr 3. Boman Cato 29 (1802). Han satte sig tätt intill Margaretas huvudgärd, så att de kunde tala ostört. Krey-Lange KolumbÅterk. 86 (1933).
3) om person l. djur: icke störd; lämnad i fred. Murberg FörslSAOB (1791). Unna herden att ostörd / Drömma sin himmelska dröm. Stagnelius (SVS) 1: 354 (c. 1815). Gässen (fingo) beta .., ostörda av Smirre räv. Lagerlöf Holg. 1: 63 (1906). Kallenberg CivPr. 1: 1027 (1924). särsk. (†): som kommit i ordning l. till ro? Vi (ha) ännu ej hunnit bli ostörda nog för att meddela hvarandra något ordentligt af våra .. projekter. Atterbom Minn. 630 (1819).
4) (†) om person l. om ngns själ l. sinne o. d.: lugn. Lidner (SVS) 2: 461 (1786). (Ankarström) vidgick sitt brott med det ostörda sinne, som ofta åtföljer ovanliga missgärningar. Adlerbeth Ant. 1: 268 (c. 1792).
Avledn.: ostördhet, r. l. f. till 2 (3): egenskapen l. förhållandet l. tillståndet att vara ostörd; lugn, ro. Atterbom Minn. 536 (1818). Nodermann o. Wulff FörsamlKSångb. 109 (1922). —
OSTÖTT, p. adj. (o- c. 1600 osv. w- 1555)
1) (†) icke utsatt för ngn stöt l. för stötar, icke (kant)stött. Linc. Pp 6 a (1640). (Frukterna) läggias .. ostötte och orörde medh Handen i een Kasta. Risingh LandB 47 (1671). Murberg FörslSAOB (1791). särsk. i uttr. låta ngn bli ostött, icke stöta till ngn. Fryxell Ber. 4: 359 (1830; efter ä. handl.).
2) (numera bl. tillf.) icke (sönder)stött; opulveriserad; särsk. (förr) om kryddor. KryddRSthm 1555, s. 63 (om peppar). PT 1758, nr 47, s. 4 (om rödfärg). Sjöberg Singstock 16 (1832). —
OSUBVENTIONERAD, p. adj. om (handels)vara: som icke säljes till gm (stats)subvention sänkta priser. Osubventionerad koks. SDS 1950, nr 263, s. 4.
Spoiler title
Spoiler content