STÖMMEL stöm3el2, r. l. m.; best. -n; pl. stömlar.
Etymologi
[av sv. dial. stömmel, biform till stymmel, kort svans på får l. get; etymologiskt identiskt med STYMMEL. — Jfr STUMMEL, sbst.1]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. vara släkt ytterst på stömmeln, vara släkt på mycket långt håll. Granlund Ordspr. (c. 1880).
SAOB
