STÖRTBÄGARE stœr3t~bä2gare, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Etymologi
[ssg med BÄGARE; förleden sannol. av STÖRTA, v. (i bet. I 3, II 9 d); jfr äv. t. stürzbecher, bägare med välvt lock, person som snabbt stjälper i sig bägarens innehåll]
i sht kulturhist. om (skämtsam) dryckesbägare utan l. med minimal fot, som måste tömmas innan den åter ställs på bordet (eftersom den annars faller omkull). Seitz Glas. 41 (1933). Kulturen 1953, s. 75.
