SUBBIG sub3ig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. subbig, subbot, smutsig, snuskig, suddig, slaskig; motsv. nor. subbet(e), oordnad, slaskig, mlt. subbich, smutsig, grumlig; till SUBBA, v. (o. sbst.)]
(i sht i vissa trakter, vard.) om person: solkig, snuskig, orenlig; om ngt sakligt: solkig, oren; suddig, oklar; långsam, sölig. VDAkt. 1680, nr 349 (om vin). Det är obeskrifligt huru långsamt och subbigt allting går i detta näste. Tegnér Brev 5: 60 (1828). Säger man bakom deras rygg ordet Kreta, hoppa .. (grekerna på sanatorier i Davos) till innanför sina subbiga kragar. Mattsson Resebr. 154 (1910). DN 17⁄1 1969, s. 4 (om person).
