SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1998  
SULTANIN, om person f., om mynt r. l. m.; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. sultanin, eng. sultanin; av it. sultanino l. fr. sultanin, av arab. sultāni, sultanat, sultanin (i bet. 2), till sultān (se SULTAN)]
(†)
1) sultaninna (se d. o.). D. 1 decemb: skickade porten till h:r envojén (Neugebauer) och lät wetta, at hans sultanin fådt en ung prinz .. hwarpå låssades strax styckerne wijd serail. KFÅb. 1913, s. 335 (1709).
2) = SULTAN 4. Af lösen kunde (man) bedömma, huru högt min Herre värderade mig, emedan jag betalat honom 1500 Sultaniner. Stiernstolpe DQ 2: 344 (1818). Dalin (1871).
Spoiler title
Spoiler content