SUMER sɯme4r, m.//ig.; best. -en; pl. -er; l. (numera mindre br.) SUMERIER sɯme4rier, m.//ig.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(-er 1911 osv. -ier 1919)
Etymologi
[jfr d. o. nor. sumerer, pl., sumerer, äv. eng. sumerian, sumer; till ortnamnet SUMER,ett distrikt i södra delen av det forna Babylon. — Jfr SUMERISK]
invånare i södra delen av det forna Babylon; i pl. best. ofta sammanfattande, liktydigt med: det sumeriska folket. Sumererna hafva ofta uppfattats som de verkliga upphofsmännen till den babyloniska kulturen. Ymer 1911, s. 154. Kilskriften är uppfunnen av ett folk, som benämnes sumerer och som bodde i södra Babylonien vid den Persiska viken. VetenskIDag 144(1940). (Professorn) berättade inledningsvis om ett nyutkommet vetenskapligt arbete om sumererna. DN(B) 1959, nr 12, s. 9.NE 17: 408(1995).
