SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1998  
SUNDA, v.1, l. SYNDA, v.1 -ade. vbalsbst. -NING (Bure Häst. 120 (1801)).
Ordformer
(sund- c. 1710—1891. synd- c. 1540—1559)
Etymologi
[sv. dial. sunda, synda; motsv. fvn. synda, simma; avledn. av (motsvarighet till) fsv. sund, simning (anträffat bl. i sv. dial. sundbälg, sundmage, simblåsa) (se SUND-)]
(†)
1) intr.: simma (se SIMMA, v.1 1). OPetri Kr. 106 (c. 1540). Någhot folk, som försökia skulle om the kunde synda öfver älfvene. LPetri Kr. 86 (1559). Så märcker jag, at ther i hwaszen något sundar. Kolmodin QvSp. 1: 165 (c. 1710, 1732).
2) tr.: låta (häst) bada gm att få den att simma, löga (se LÖGA, v. 1 a α). Om sommaren är ganska nyttigt och helsosamt, att några gånger sunda Hästarna. Bure Häst. 40 (1801). WoJ (1891).
3) i utvidgad anv. av 1, om hök: sväva på vingarna (utan att röra dem). Sunda .. Säges om en hök, som sträcker ut sina vingar i luften, och swäfwar, åker el. swingar sig fram, sökandes effter rof, Fluitare. Schultze Ordb. 5190 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content