SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1998  
SUNNERST sun4erst l. SÖNNERST søn4erst, förr äv. SUNNARST l. SYNNERST, adj. o. adv.
Ordformer
(sunderst 1588. sunnarst 1693. sunnast 1674—1847. sunnerst 1540—1921 (om ä. förh.). sunnest 1583. synnerst 1556—1649. sönarst 1568. sönnerst 1660—1667, 1982)
Etymologi
[fsv. sunnarster, synnärster, sunnaster, sönnerster; sv. dial. sunnerst, synnerst, sönnerst; liksom fvn. sunnarst, adv., superlativ till (stammen i) SUNNAN]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
I. ss. adj.: belägen längst söder ut, sydligast. Fordom boendis her .. i then Sunnerste gården. G1R 13: 103 (1540). Marcus Vgla mente dett synnerste hörnet aldrig förr stod så langt vth. VRP 1649, s. 406. Byn har .. allt sedan 1595 utgjorts af tre hela hemman, hvilka vanligen kallats norra, södra och sunnersta hemmanet eller gården. NoraskogArk. 5: 172 (1905). jfr VÄST-SUNNARST.
II. ss. adv.: längst i söder, sydligast. En cronenes gård .. liggiendes synnerst i byn udi Kiula sochn. G1R 26: 134 (1556). På den ene sijdan sönnerst. RannsaknAntikv. II. 1: 231 (1667). Den gården, som ligger sunnast i byn. Lovén Folkl. 104 (1847). Fållbänken stod sönnerst i köket, där utkrävde han sin rätt och om den rätten ska vi icke divla. Lindgren OrmVäg 19 (1982).
Spoiler title
Spoiler content