SUNTÄLT sun3~täl2t l. SUNNTÄLT sun3~täl2t, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(sun- 1776 osv. sund- 1778—1836. sunn- 1889 osv.)
Etymologi
[sannol. efter (en icke anträffad lt. motsvarighet till) nl. zonnetent, av zon, sol (rotbesläktat med SOL, sbst.1 o. tent, tält (se TÄLT); jfr äv. t. sonnenzelt; formen sund- torde bero på anslutning till SUND, adj.]
sjöt. soltält. Om (de tahitiska båtarna) Ivahahs ämnas til resor, äro de altid sammanbundne, och hafwa uti Akter stäfwen et Suntält af mycket lätt timmer, betäckt med rör. Fréville Söderh. 1: 263 (1776). (Damaskus basarer var) dels öfverbyggda med hvalf, dels skyddade genom utspända suntält mot sol och regn. Rydberg KultFörel. 4: 470 (1887). Efter de goda och glada måltiderna höll mamma och gästerna siesta under akterdäckets suntält. Posse Begynn. 192(1940).
